Marko Lehtosalo Instagram – Posted @withrepost • @gustavgelin Det är nio dagar kvar till julafton och hög tid att skamlöst tipsa om ett par juklappsböcker från året som gått! Den andra boken heter ”Markoolio mörkret och den rosa bubblan” och råkar helt oväntat vara skriven av mig själv! Det är måhända inte samma tunga och episka mästerverk som min käre broders, men istället en mer lättläst och förhoppningsvis en känslosam och fin berättelse om min gamla klasskompis Markos fullständigt osannolika liv, från missbruk, misär och våld till en framgångssaga som knappt liknar någon annans. “en underhållande och bitvis väldigt sorglig biografi som förmodligen kommer att ligga på mångas nattduksbord. “Jag är Zlatan”-kvaliteter i en lättläst bok om en populär person som kom från noll och fick hela kungariket” – Gefle Dagblad. ”Författarna lyckas skickligt ena bokens båda världar och resultatet är en gripande och intressant biografi som är en av de bästa på marknaden just nu. Helhetsbetyg: 5.” – Bibliotekstjänst/BTJ. “genomarbetad och ärlig” – Göteborgs-Posten. ”Är så imponerad av hur lyhört den är skriven. En fascinerande klassresa från fattigdom, våld och missbruk i hemmet. Men också en påminnelse om vad det gamla jämlika Sverige betydde för att göra Markoolios resa möjlig. Han gick i skola med finansministerns barn, fick extrapengar av socialen och kunde utvecklas kreativt genom folkets hus. Skäms en aning för min snobbiga syn på Markoolio back in the days…” -Jonna Sima, ledarskribent på Aftonbladet. “Rekommenderas varmt. Allvar, humor, värme och en stor portion hembygdshistoria. Sträckläste med stor behållning.” – Bosse Ståldal, Ormingelegendar. “…det är en biografi skriven nära personen den ska handla om. Mellan raderna hör jag Markoolios lite burkiga röst, hur han beskriver sitt liv med en outtömlig fascination över att det ändå blev folk av honom också. Han är fortfarande förtjust i Markoolio-delen av sig själv, lojal med sådant som han lika väl hade kunnat vifta bort som fjantigt. Det är just detta, hans envisa krav på att ljuset och humorn ska få plats, som gör att jag till slut också blir berörd av bokens mer sorgsna kapitel.” Elina Pahnke, Sydsvenskan.