Skyldig. På alla punkter. 🤣 Signerar inte själv mina böcker. Skulle aldrig drömma om det. Fattar inte riktigt ”avslöjandet” i detta? Men ja. Om detta är ett issue. – Pudlar. Lägger mig platt. Korsfäster mig. – Jag. Signerar. Inte. Själv. Böckerna. Över. Huvud. Taget. Brukar be min dotter göra det när jag inte orkar. Och ibland tar jag in polacker. 😎🤣 #Asså #Jaccuse #EtTuBrute
En sen kväll i Rute, Krister Henriksson och Agneta Villman var på besök, och vi lyssnade på musik och Sigge läste högt ur sin bok som precis kommit från tryck, och det var en fin stund, så minns jag det, men när jag nu ser på filmen som Amanda tog noterar jag något i mitt ansikte, en dubbelhet. Så ser det ut när njutning och avund bedriver sin ledsamma kohandel. Jag skulle velat ha skrivit det där. Efter läsningen blev det tyst och sen sa Henriksson att han tänkte på Tranströmer. Då reste jag mig och gick, fixade med kaffet i köket. Men med distans till njutningen, till obehaget, låt mig säga: Sigges bok ”Livets små njutningar” är otrolig. Några av texterna är det bästa jag läst. Du satte den, du nejla den så hårt, grattis älskade vän.
Ibland, när Maxim rullat sig i bajs, så ställer han sig bara i dörröppningen och ser kuslig och lättantändlig ut.
Här ligger han på stranden, dödsknullaren i Eldoradodalen, och vill meddela sina instaföljare att det är fredag och poddaren är ute!!!
Fastnar ofta framför den här bilden på mitt barndoms torp, som min bror tog med en drönare i somras. När jag var barn funderade jag så ofta på hur alltihopa såg ut ovanifrån, hur våra liv tedde sig från trädtopparna, och jag fantiserade så mycket om det. Jag var så rädd för Gud hela tiden, trodde att han skulle straffa mig för en massa saker jag gjort, och jag tänkte ibland att han tittade på oss från himlen, och funderade på vad han skulle göra med mig, om han skulle ge sig ner och krossa mig eller låta mig vara, och är jag nu ser den här bilden tänker jag att det var det här han såg.
Snart kommer min roman ”Överlevarna” ut! Jag är mycket glad och spänd inför detta! Om ni vill ha boken signerad av mig så kan ni beställa den nu! Länk finns i min profilsida.
Jag och Sigge ska spela in ett extra-avsnitt av podden. Det kommer bli en frågepodd, där våra lyssnare ska få svar på ALLT! Jag är redaktör för frågorna till Sigge, så skriv er fråga till Sigge Eklund i kommentarsfältet nedan så väljer jag ut de 30 roligaste, intressantaste, farligaste, mest skruvade, mest oväntade av frågorna och ställer dem till honom i podden!
Sista bastun för sommaren är alltid den sorgligaste.
Femplus-moln.
Min bok ”Överlevrna” har sålts till 31 länder, och de första utländska förslagen på omslag har kommit in. Vad tycker ni?? Vilket gillar ni bäst??
Min bok ”Överlevrna” har sålts till 31 länder, och de första utländska förslagen på omslag har kommit in. Vad tycker ni?? Vilket gillar ni bäst??
Min bok ”Överlevrna” har sålts till 31 länder, och de första utländska förslagen på omslag har kommit in. Vad tycker ni?? Vilket gillar ni bäst??
Min bok ”Överlevrna” har sålts till 31 länder, och de första utländska förslagen på omslag har kommit in. Vad tycker ni?? Vilket gillar ni bäst??
Det är fredag! Det är Alex och sigges podcast!
Det är fredag, det är alex och Cigges podcast! Där är den?!
Det är fredag, och igår var det torsdag och då firade ett helt landskap sitt talfel, och vi hängde med!
Ni kan aldrig ana vad som hände sen. Här är Hundliv del 2.
Jag vet ärligt talat inte vad det blivit av mig om jag inte haft idrottsföreningarna i min barndom. Det låter drastiskt, men kanske räddade de mitt liv. Jag är så tacksam för allt de gjorde för mig, och så glad att de finns kvar för dem som är barn idag. Jag är därför väldigt positiv till att McDonald’s samlar in pengar till de lokala klubbarna ute i landet. På 100 av 200 restauranger kan man köpa en specialmeny, och om man gör det så går 5 kronor till den lokalt valda idrottsförening. Jag gillar detta upplägg – ät en donk, och skänk en slant till idrottsklubbarna på en och samma gång. Tack, @mcdonaldssverige!
Om jag ska återkalla en ljus bild från min barndom så hamnar jag gärna i omklädningsrummen, innan fotbollsmatcherna. Matchtröjorna som glimmar på hängarna, en rätt sur materialare som bär på alla grejerna, vattenflaskorna och bollnäten slår i dörren när han kommer in i omklädningsrummet, doften av liniment där inne – någon är så vuxen att han tar liniment! Mummel och benskydd, tränaren kommer in, han har sina INITIALER på byxorna och jordens snus i överläppen, och han drar matchplanen och jag förstår 5% av hans prat om DJUP och BREDD och han skriker plötsligt, som förbytt: NU VINNER VI DET HÄR! Och vi springer ut på de frostbitna grusplanerna, vi är pojkar som springer ut men de kallar oss ”gubbar”, kom igen nu gubbar, nu visar vi dem gubbar, och jag känner mig som en stjärna i strålkastarskenen från himlen och de ljuddämpade vant-applåderna från mammorna och papporna från sidlinjen. Jag har bott tvärs över Sverige, flyttat hela tiden, och varje gång har en ny fotbollsklubb väntat på mig. Jag vet att de fotbollsspelare som lyckas och som blir proffs ofta får betala en slant till klubben som fostrat dem. Jag tycker samma sak borde gälla också alla oss som slutade med fotboll, men som ändå bar den med oss i livet. Varje gång vi får ett nytt jobb med lite högre lön borde en liten summa gå till de klubbar som fostrade oss. De där klubbarna och den där gemenskapen byggde oss, gjorde oss till dem vi är, jag är den jag är tack vare Uddeholms BK, Skå IK, Ekerö IK, Gröndals IK, IF Linnéa, Hammarby IF, FOC Farsta och Enskede IK. Därför är jag glad över att McDonalds engagerar sig i barnidrotten. På 100 av Donkens restauranger kan man nu välja en specialmeny, där fem kronor går till den lokalt valda klubben. Det innebär att pengar kommer att gå till de minsta klubbkassorna, de som behöver det mest. Nu kan vi ge tillbaka till dem som fostrade oss. Tack, McDonalds för att ni gör detta möjligt. (På bilden ser ni mig 1982 i Uddeholm BK:s klassiska dress)
Nytt avsnitt av poddaren. Ett riktigt kanonavsnitt, om jag får säga det själv?
Det är fredag!! Det är Alex och Sigges podcast!!!
Succéprogrammet Schulman Show lämnar idag ifrån sig ännu ett avsnitt, den här gången med Molly Sandén och det blev ett roligt avsnitt, som nu finns att njuta av på Podme!!
På väg till basketträningen med min dotter. Bollen mot den våta asfalten, ljudet studsar mot husfasaderna, ekar tillbaka till barndomen. Vi passerar en utomhuskorg på en skolgård, min dotter skjuter ett skott och vi går vidare. Omklädningsrummet i Gärdeshallen ser ut som det gjort i alla tider, träbänkar med knivinristningar, initialer och obsceniteter, brännmärken och papperskorgar med glimmande snusprillor i botten av de prassliga påsarna, från killpasset innan. Idrottshallen är stor, som ett hangarfartyg som fraktar minnen från 1987. Ribbstolar längs varenda vägg – vad användes de nånsin för? Den blå höjdhoppsmattan på högkant mot en vägg. De stora rören som löper där uppe, några vita, industriella, andra liksom inslagna i folie. Och ringarna som virats ändå upp till taket, bommarna som vikts in mot väggarna. De obegripliga markeringarna i golvet, linjer från olika sporter som vi glömt, i gult, rött, vitt, oförklarliga streck, straffområden, sidlinjer, rutor. Och tjejerna väller in i hallen, gnisslet från gympadojorna, smattret från basketbollarna, som smällare från barndomen. Jag står tryckt mot en ribbstol och tittar på, lite rörd, som alltid när jag ser många barns barndom pågå på samma plats. Och jag inser plötsligt att allt det här äger rum, hela tiden, inte bara här utan i tusentals hallar runt om i Sverige, varje kväll, vecka efter vecka, år efter år. De små klubbarna runt om i landet, som samlar barnen, håller ihop dem, de bygger barnen och de bygger Sverige. Om ni någon gång funderat på samma sak som jag, om nån gång tänkt att ni skulle vilja ge något tillbaka; nästa gång ni äter på @mcdonaldssverige, beställ deras sponsormeny, där fem kronor oavkortat går till en lokalt vald klubb. Vi är många som äter på Donken, vi kan ge dem mycket pengar på det här sättet. Tack, @mcdonaldssverige, för att ni hjälper ungarnas idrottsklubbar.
Jag gillar alla som hjälper svensk film och Stockholms filmfestival, och är glad att göra ett samarbete med Cadillac, sponsorer till filmfestivalen, som lanserade sin nya elbil LYRIQ. Jag fick testköra den och jag var förstås en mästare. Teamet från Cadillac, åskådare, förbipasserande filmbesökare – alla var imponerade när de såg mig ta kurvorna. Någon sa: ”Du är en trollkarl och du har rört oss med ditt spö.” Men jag svarade förstås ödmjukt, att det inte är BARA jag, det är bilen som gör mig bra. Jag körde rytmiskt, som ens melodi, hur fort? Ingen aning, men plötsligt kände jag ett motstånd under höger fotsula, det var pedalen som träffade metallen och då ägde den rum – sammansmältningen. Vi blev ett, jag och LYRIQ, kan man kanske säga, vi smälte samman, det var bara jag och bilen och asfalten. Nu kan ni också testköra den. Åk till Kungsträdgården, Jussi Björlings allé, och kör den nya Cadillac LYRIQ. @CadillacEurope #HejCadillac #LYRIQ
