Gina Dirawi Instagram – Det här är hösten och vintern. Jag skriver sida upp och sida ner, dag in och dag ut och allt jag skriver raderar jag. Orden räcker inte till och är överflödiga. De når inte upp till höjden av allt som är för stort, och jag kan inte se mer blod. Jag vet inte vad dom här klippen gör med ens hjärna? Jag vet att jag brukade tro på mänskligheten. På empatin. Är allt bara content nu? Avhumaniseringen skrämmer mig. När slutade vi se varandra som människor? Genomlever varje stadie av sorg. Förnekelse, ilska, förhandling och depression. Utom acceptansen. Den hinner jag aldrig nå. En kvävande stumhet sätter sig över hela kroppen, den cementerar känslan av svek. Klipper av dom delar som känner mest. Dom som skriker mest. Inte för att jag vill men för att jag måste. För familjens skull. För livets skull. För omgivningen och för alla dom som själva inte kan. Sen går jag och lägger mig, vaknar nästa dag och så börjar allt om igen. Jag ser i mina föräldrars ögon att något fundamentalt har gått sönder. Jag ser det i världens blick, och jag ser det i mig själv. Den synar om brist på liv. Jag håller krampaktigt i hoppet om att ljuset är på väg, att lidandet snart ska självdö. Drömmer om ögonblicket där alla barn blir allas igen. Räknar dagar som barn gör inför julafton. En julkalender men bakom varje lucka, ännu mer blod. Det här är hösten och vintern, och dom senaste 75 åren. Det här är mina förfäder, mitt folk och jag. Deras framtid och min. Men också alla andras. Hela vår mänsklighet. Det här är alla förlorade skratt och alla förlorade hem. Skriken och tystnaden. Tårarna och dom tomma uttrycken. Alla livlösa kroppar. Alla små små livlösa kroppar. Det här är hösten och vintern. Jag skriver om den öronbedövande tystaden och den målande dubbelmoralen och allt jag skriver raderar jag.