Stina Wollter Instagram – Skrollade till 2 mars 2014 bland bilderna i mobilen och fann denna glada bild. Jobbade i pyjamas tydligen. Det gjorde jag ibland. Man syns ju inte i radio. Tänk så många år och så många kvällar mot midnatt jag suttit i direktsändning. Jag räknade ut nån gång hur många människor jag talat med under 30 år i P4 och kom fram till över 10.000. Så-när jag säger att mina radiotimmar varit mitt vuxenuniversitet, är det inte bara några gulliga ord utan ren och skär sanning. Jag har vidgats, knådats och fostrats av det svenska folket. När folk ringde in var ett av mina ”trix” ofta att blunda, och så låtsades jag att jag typ mötte inringaren i en tunnel eller så, där det bara var vi. Det skärpte mina sinnen, jag kunde höra på en paus, ett andetag, en tvekan, en tonändring åt vilket håll och hur jag skulle föra samtalet. Ibland när jag möter unga människor händer det att de säger att de växt upp med min röst, att de hört den när de skulle sova, hemma eller hos far- och morföräldrar. Och nu följer de mig på instagram. Livet är så märkligt men häromdagen när jag av någon anledning (Jo jag hade pratat med någon som gått på samma högstadieskola som jag) hamnade i ett summerande tillstånd och liksom zoomade ut och såg allt som ett flöde kändes inget märkligt utan väldigt logiskt, och väldigt väldigt överväldigande. Jag kände till och med mina dödas plats i nuet. Allt blev plötsligt övermäktigt. Sen Kom Min första riktigt grova panikångestattack sen 90-talet o daskade in i min kropp i full kraft. Det var chockartat att träffa den igen. Mina älskade vänner och mina familj vill veta vad som hände men när jag ska förklara går det inte, när jag börjar försöka prata kommer trycket över bröstet o kallsvetten… så jag backar. Och inte fan hade jag tänkt berätta detta här men nu blev det så. Jag vet ju hur många som vet. Och tänker som vanligt att det spelar roll att prata om hur livet känns, precis som alla dom som pratat med mig om tusen olika saker i radio har spelat roll. Jag tror det också spelar roll hur själen påverkas att i vanmakt se all denna död. Vi lärs medmänsklighet, sanning och moralisk kompass och plötsligt så är allt liksom helt mosat, meningslöst.