Stina Wollter Instagram – Maj. För någon vecka sen, tunga kluttar snö som landade på mina kinder. I går, svett på överläpp och soltorra läppar. I morse, ett dopp i krispig kyla och sammetmörkt vatten med en svavelkysst tidig himmel som andades fram en dag som framkallade unga kvinnor med nakna lätta armar och flygigt hår på stan. På biblioteket försökte jag skriva i min egen närvaro men morgondoppet i den lilla sjön ropade i min kropp, hettade och lockade. I naturen, oavsett om det är på mossa eller i vatten blir det stilla i mig, till och med tiden bromsar in och dödens andetag som drar runt hälarna skrämmer inte. Vad gör jag här, tänkte jag i alla böckers täta oerhörda mångfald. Det är för mycket hjärna. Så jag började skriva om tallarna som har grenar bara på den sida som är vänd mot det öppna och ljusa och gråa tomma fjälliga ryggar mot skuggsidan. Rostorange armar som svajar tunga på framsidan med vippor av barr som vispar yvigt längst ut. Gestikulerande. Jag skrev mig tillbaka till platsen för doppet och då orkade jag ännu en dag med stad och hjärna. Maj, du eggande ambivalens, du löftesrika omstart, du knoppande liv mitt bland vinterns lämningar. Jag dyker rakt in i dig. Foto @olsmick